Ingår i grupp 8 Stötande hundar, apporterande hundar och vattenhundar.

Labradoren härstammar framförallt från den utdöda kanadensiska hundtypen St. John’s Dog, som beskrivits som en mindre variant av newfoundlandshunden. Den var en framstående vattenapportör som förutom vid andjakt även användes av fiskare för att apportera redskap och simma med tampar när båtarna skulle lägga till. Vissa menar att labradoren rentav är liktydig med St. John’s dog. Under 1700- och 1800-talen exporterades många St. John’s Dog till Storbritannien som extrainkomst för fiskare och fraktskeppare. År 1885 infördes höga skatter på hundar i Newfoundland och det instiftades förbud mot att inneha hundar på öarna i provinsen, vilket ledde till att rasen decimerades och så småningom försvann helt. Samtidigt försvårades export av hundar till Storbritannien som följd av nya karantänbestämmelser för att hindra spridning av rabies. Då korsade man in setter och blodhund.

Under 1800-talet var det hårlaget och inte härstamningen som bestämde vad en retriever skulle kallas. De första som började med metodisk avel av Smoothcoated Retriever var andre och tredje earlen av Malmesbury, James Edward Harris (1778–1841) och James Howard Harris (1807–1889), från 1822 samt senare sjätte hertigen av Buccleuch, William Montagu-Douglas-Scott (1831-1914). Det var James Howard Harris som först började kalla sin hundar Labrador dog. Den största förtjänsten av att ha renavlat typen tillskrivs Henry Holland, 1:e viscount Knutsford (1825–1914), som började med sin uppfödning 1884. Brittiska the Kennel Club godkände labradoren som självständig ras 1903. Först 1916 bildades en rasklubb och den första rasstandarden antogs. Denna har sedan reviderats 1950, 1982 och 1986.

Hälsa:

Det är en relativt frisk ras. De problemområden som bör belysas är höfter (HD), armbågar (ED), ögon. Fetma är något som vi ägare står till ansvar för hos rasen/hunden, labben är otroligt matglad men för detta så skall man ej ge den mat hela tiden eller för mycket mat och högst viktig är motionen i förhållande till mängden mat, labben mår dåligt utav att vara för fet så de skall hållas slanka och fina.

För ögonsjukdomen PRA finns nu ett DNA-test där resultatet registreras av Svenska Kennelklubben.

Egenskaper/Mentalitet:

En labrador ska vara social, glad, snäll samt vänlig och spontan i kontakten med andra hundar och människor. Den är intelligent och följsam och har en stark vilja att vara till lags och är en anpassningsbar och tillgiven följeslagare. Den vill gärna bära på olika saker. Labradoren behöver rätt mycket motion, men framför allt behöver den aktiveras och få meningsfulla uppgifter. Det kan vara att apportera på jakt, apportera dummies, personsöka, viltspåra, träna lydnad eller till exempel söka kantareller i skogen. Det viktiga är att den får använda huvudet och vara med i Er vardag.

Storlek och Mentalitet:

Rasen är starkt byggd, kompakt och mycket rörlig, med bred skalle, bred och djup bröstkorg och brett och starkt ländparti och starka bakben. Mankhöjd för hanar är ca 56–57 cm och tikar ca 55–56 cm. Pälsen skall vara kort och tät utan vågor eller fransar och kännas jämförelsevis hård vid beröring, samt ha vattenavvisande underull. Svansen ska vara mycket tjock vid ansättningen och smalna gradvis mot spetsen. Färgen är enfärgat svart, gul eller leverbrun. Gult får variera från ljust gräddfärgat till rävrött. Vit fläck på bröstet kan förekomma.

Pälsvård:

Rasen är lättskött och har en smutsavvisande päls. Under fällningsperioderna kan man lämpligen borsta sin labrador med till exempel en borste med gummipiggar och eller en karda för att få med underullen då labben har 2 lager med päls. Labradoren är inte ens ras som man behöver bada då den behöver sitt naturliga skydd från pälsen när den skall apportera i regn och i olika sjöar, Labradorer ska ha en typiskt uttersvans och ska man ställa ut sin labrador kan man inför utställning runda av de yttersta håren på svansen. Bad med schampo strax innan utställning bör undvikas och bör bara göras om den har rullat sig i något olämpligt eller börjat lukta illa efter alla bad i olika diken och dyn.

Övrigt:

Labradoren är en av våra mest populära hundraser och mycket omtyckt tack vare sitt vänliga sinnelag och sin stora dresserbarhet. Inom rasen finns uppfödare med olika målsättning med sin avel – några har inriktning främst på de exteriöra egenskaperna, medan andra framför allt är intresserade av labradorer av jaktlig härstamning. Det är därför viktigt att du som blivande labradorägare är klar över vilken rastyp du önskar.

Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben, Wikipedia.