Idag fick jag ett samtal till mig som gjorde att jag började grubbla än mer över vår tid med våra djur och våra hundar. Vi lever i en tid där vi vill komma ifrån tråkiga och gamla förlegade träningsmetoder mot våra hundar, och detta är jag helt för … men det finns ett stort Men i hela denna fråga.
Det stora Men’et innebär dock att vi inte bara kan belöna in vett och etikett hos våra djur, varken hos hästar som jag har jobbat med i halva mitt liv som professionell hästskötare/beridare på hopphästar på högsta nivån där jag även var ansvarig för alla hingstar som var både godkända för betäckning så som de som skulle bli godkända med allt vad det innebär, att inte vara rak och tydlig mot ett djur som kan väga upp mot 800kg är ju en ren livsfara och jag fick också så många gånger uppleva detta på avstånd… jag själv höjer mig inte till några högre makter men jag lärde mig snabbt att vara rak och tydlig i min kommunikation mot hästarna än att dalta och ge otydliga svar och regler gentemot dom… jag älskar att jobba med hästar och mer eller mindre vilda och fullkomligt galna testosteron fyllda hingstar 😂😇, och samma känsla med hundarna har jag som med hästarna… att slå in vett funkar varken på häst eller hund, men att vara rak och tydlig är något helt annat.. eller som jag ofta utrycker mig… du måste vara svart eller vit i dina åsikter eller tillsägelser så att hunden vet var den har dig och vet vad vi egentligen menar!
Att köpa sig en Labrador är något av det mest underbara man kan göra i livet… anser jag! … men här kommer mitt Men!!
Men! Bara och endast om man har intresse att fullfölja rasens och hundens behov i livet, detta behovet ser olika ut för varje individ men kvarstår gör att Labradoren är en arbetande ras… så att hålla från valp till vuxen utan att den får en gedigen utbildning och utan att stöta på problem händer sällan! Det är otroligt svårt som förstagångs hundägare att veta vad man ska göra, gör man för lite eller gör man för mycket och hur vet man vad som är vettig och bra stimulans egentligen för den växande valpen och sen junior, unghund och sen vidare.
Men något alla bör göra är att lära sig att en Labrador Retriver är en arbetande ras, en ras som för att må bra både fysiskt och psykiskt behöver utlopp för bägge dessa delar i sin vardag, labben är en ras som går att använda till så mycket… men man måste bestämma sig för vad man vill göra, för att tro att en växande junior och unghund bara rättar in sig i ledet och blir lika cool som vår äldre tik Mia på snart 9 år utan en massa stök och problem av olika nivåer … tror helt fel! Labben är en krävande ras och speciellt de 2 första åren utan någon som helst tvekan .. det bara är så, men det är mitt ansvar att informera om den arbetande rasen som ni har valt till ert liv och vardag, men sen har valpköpare ett enormt ansvar att faktiskt läsa på om rasen Labrador Retriever.
Jag säger ofta att Nej man måste verkligen inte apportera med sin labbe… men tro inte att bara promenader gör er hund nöjd… den är fortfarande i behov av träning och stimulans, sen är alla olika individer men inte sällan träffar jag labbar som är aningens lite eller väldigt understimulerade men ägarna tror och tänker att hunden är så lugn och fin… allt hänger på hur man vill se på det.
Som med alla raser så kan saker gå snett i livet, men aldrig … aldrig någonsin är det hundens fel! Det är vår skyldighet som människor och ägare till hunden att se till att den får rätt förutsättningar för att lyckas i sitt liv, är vi gröna och nya med hund.. då har vi ett större ansvar där man får bekosta så många träningar så att man lyckas med sin hund. En hund från tidig valpålder lägger snabbt till med dåliga vanor om den tillåts att göra det som funkar för den där och då…. För hunden vet inte att det den väljer att göra är rätt eller fel, så genom detta ältar jag på introduktionsträffar om labradoren som ras, vad är den född till att göra, vad är den skapt för, vilket syfte har labradoren osv. Sen ställer jag alltid frågan .. ”vad är er plan med hunden”… och här kommer det svåra. Många vet inte vad de ska göra, men man har lite planer… men sen kommer livet! Livet där vi har en vardag som skall pusslas ihop med en över jävlig valp som inte sover så mycket som uppfödaren har sagt att de ska göra, en valp som har svårt för att bli rumsren, en valp som biter sönder allt och är ett litet monster! Just här går en hel del snett om man inte fångar upp monstrets på dess lilla färd i livet., men vad gör man då? För man hade ju en solklar plan på hur livet skulle se ut innan valpen kom.. om hur man skulle göra och fixa med både jobb, boende, träning och träning av valp… det håller sällan för livet vänds upp och ner och livet kommer i mellan … det bara gör det! Men vi har ändå det yttersta ansvaret att skapa vår valp till det bästa den kan bli till att den blir vuxen… och den blir inte det genom att endast gå på koppelpromenader och bli kliad på magen.
När man är ny och förstagångsköpare av hund så är det mycket som man ska lära sig och jag lovar att det tar flera hundar i livet för att lära sig att läsa och träna hund, men att inte träna alls är otroligt egoistiskt och själviskt gentemot hunden… för den kommer aldrig och jag menar aldrig bjuda på en endaste lätt dag i livet om den inte får någon slags träning och mental stimulans mentalt i livet…. För här kan vi verkligen förstöra en hund! Utan den mentala träningen! Och som unghundar måste de få utlopp för sin energi, för de har nog med krav på sig dagarna i ända.
Så hur får man människor att förstå och att ta sitt ansvar när man köper en hund och då speciellt en valp… en valp som är ett oskrivet blad! Ett blad som är blankt utan en endaste skrynkla eller bläck på! Det vågar jag säga är en av de största utmaningarna som uppfödare att få potentiella köpare att förstå vidden av Vad! det är dom vill köpa! För Oh nej det är inte grannens gamla Fido man får hem, vår underbara Mia på 8 år som är lugnet själv, eller föräldrarnas gamla hund som man minns sedan uppväxten… alltså nej nej allt sånt får man tänka bort och se till vad sin egna valp är och gör och ta det därifrån…. allt jämför sin valp med någons annan är att gräva sin egna grav för där fastnar man djupt och lätt om man jämför och tror att det är så livet blir.
Nej med massor av tårar, gråa hårstrån, tvivel, glädje, ifrågasättande osv så klarar man resan till den där färdiga vuxenhunden… men gnäller man bara om hur jobbig ens hund är utan att man har gjort något åt problemet i tid! … i tid menar jag nu! Då har man inte rätt att gnälla och jag är här för hundarna och för deras talan!
Så samtalet idag bjöd på mycket känslor, känslor i en maktlöshet, frustration, och rent av ilska från mitt håll där man önskar att utgången vore något helt annat, men detta fick mig att verkligen reflektera över detta problem ännu mer och att man som ägare har ett såååå stort ansvar över våra hundar/djur och att alla ursäkter som kommer är enbart tragiska ursäkter för att man som djurägare inte har gjort sitt jobb mot sin älskade familjemedlem. …
Värt att tänka på och att ta med sig i resan i livet med sin hund och även i valet av ras och eller nästa hund som kommer in i ens liv ❤️
